Idag, 20 november, uppmärksammas Transgender Day of Remembrance. En dag många inte känner till, men som likväl, förpliktigar. Varje år dör, misshandlas eller utsätts för övergrepp ett stort antal transpersoner runtom i världen och i Sverige. Då andra minoriteter och grupper under åren dragit nytta av och medborgarrättskampen har en grupp alltid lämnats vid sidan. Under de sista 5-10 åren har transpersoner börjat hinna ikapp. Men inte utan omfattande protester. Vi har i år följt debatten om transpersoner helt ska utestängas från offentliga toaletter. Samtidigt har oron på grund av hot, våld och antalet mord ökat drastiskt. Vi kan inte bortse från vad valet av Donald Trump som USA’s president kan komma att innebära. För såväl amerikanska transpersoner som för många av oss andra runtom i Världen. Nyligen besökte Påven Franciskus Sverige. En stor dag för många kristna och för Sverige. Men en orolig stund för många av oss som vet att Franciskus även gjort sig känd för att hävda att vår själva existens är ett större hot mot Jorden och mänskligheten än världens samlade historiska produktion av kärnvapen. En typ av uttalande som inte sällan historiskt brukat följas av krav på förföljelser och kampanjer för att utrota det detta hot en gång för alla.

Dessa händelser har påverkat många transpersoner jag talat med under året mycket negativt. Oro, ångest, självmordstankar, uppgivenhet, depressioner. Känslan av att vår säkerhet återigen hotas allt mer. Samtidigt har vi hört om Rysslands övergrepp på Ukraina, samt hot och bombövningar mot Baltikum, Sverige och andra länder. Utifrån den snabbt sönderfallande säkerhetssituationen för transpersoner i Ryssland idag, finns skäl att oroa sig. Så ock i kölvattnet av IS terror i Mellanöstern och Europa.

Jag har själv under det sista året fått se drygt tio transpersoner, vänner, avsluta sina liv. Ytterligare någon har blivit våldtagen, mördad och bränd till oigenkännlighet i en hög förbrukade bildäck, i en gränd eller på en soptipp. Terrorattacken i Orlando lämnade en hel HBTQ-värld skakad. Några av alla dessa förlorade liv har varit nära vänner. Men jag har också haft turen att som administratör för internationella supportgrupper ha lyckats förhindra minst två självmord.

Ingen grupp har så höga självmordstal som transpersoner. Ingen grupp utsätts i så hög grad för förföljelser, övergrepp, hot, diskriminering eller blir mördade.

Varje år samlas vi över hela världen för att tända ljus, tala om de personer vi saknar efter året som gått och sörjer över förlorade vänner, älskade och bekanta. I år är ljusen många. Vi har en dyster tid framför oss.

Därför behövs du. Därför behövs alla allierade vi kan få, och mer än någonsin det stöd och skydd just du kan vara en del av. Vi glömmer inte att vi under sista decenniet haft större medborgarrättslig framgång än någon annan grupp på samma korta tid. Vi har vunnit många segrar; det går framåt. Men det kan ändras mycket snabbt. Ska vi fortsatt ha en framtid måste goda krafter samlas och arbeta för att så ska ske. Här. Nu. Imorgon. Du. Och för dem det redan är försent tänder vi ett ljus till åminnelse. Låt aldrig minnet av dem som förlorats förloras.

 

Amanda Brihed
Sexolog, debattör, supportgruppsadministratör